tiuks

...kom igen. Idag var i bibblan med D och hjälpte att skriva ut skyltarna, de gick inte så bra. Sen fick han åka hem och hämta istället hemifrån en gammal skylt. Jag hade tränat och sa att ska hem nu, om det är ok att han klarar själv. Han sa aha ok, jag klarar mig själv. Sen gick till bilen, satte i bilen, han ringer att komma tillbaka till bibblan, att vi kan umgås sen...tolkade att han ville efter det att vi ska bara vara hos honom lite. Men sen frågade ok men vad ska vi göra nu...att om ska följa med. Han bara att ha klarar själv nu, att kan jag åka hem, att han har sakerna att göras hemma. Nu kom jag hem. åt lite och behövde bara andas, men började gråta nu Jag tänker på den dagen vi träffades första gången, jag hade skrivit ner den, allt hur det kändes. Det hela gör så ont i hela själen just nu. Saknaden är för stor, att jag inte kan visa honom just nu, hur jag känner mig. Jag skrev bara att tack för idag det var trevligt att hjälpa till honom och om han kollade tvättstuga om han hade bokat imorgon. Han svarade tillbaka. tack själv och video när han inplastar de skyltarna. Det gör ont, att jag läste denna inlägg hur vi träffades den första gången, att redan då hade känsla att kommer bli kär i honom, att inte glömma honom. Att han finns i mitt hjärta fortfarande kvar. Det är bara den grej som jag skrev tidigare inlägg. Den grej som bara kan visa om vi kommer bli ihop eller inte, om den kärlek är större än eller inte. Men ser framför mig bara honom, det är han som står på min väg.