tiuks

Jag såg igen så dåligt, vaknade många gånger på natten. Och blev väckt av hans meddelande. Ja, det var han som körde framför mig. Jag frågade om han är här i Kalmar. Men svarade inget tillbaka. Han sov kanske efteråt. Idag jobbar jag och imorgon. Jag vill inte lämna henne ensamma hemma , jag vill inte att hon säger till pappa att hon är ensamma. Men han måste väl förstå att måste jobba. Jag börjar hata honom snart på riktigt och vill ingen mer kontakt med honom. Nu är jag hemma igen och är helt trött nu, vill bara sova nu. Hela dagen varit så seg, och ser honom överallt. Är det de känslorna, att kan inte glömma bort honom. Jag vet inte mer, men jag vill gråta bara just nu. Jag vet inte själv, jag trodde inte själv att de känslorna kunde vara så starka. Det är fel med mig, det händer bara med mig. Jag vill inte träffa någon, och vill inte släppa in någon i mitt liv, att krossa mitt hjärta igen. Jag är rädd för det, nu har det varit för mycket. Jag söker inget så aktivt just nu men finns någon. På tinder, jag skrev med honom lite, men han är inte så ofta där. Nu skrev att vill jätte gärna lära känna honom. Han har inte mer skrivit där, sist skrev att han haft mycket att göra. Jag vill inte mer att vara ensamma och sökt hela tiden någon , och träffar killar, och ingen som kan ta mig som seriöst. Just nu känner jag att jag kommer inte kunna träffa honom, jag klarar inte, jag är rädd. Inte nu efter det när han har träffat någon annan och blivit redan ihop. Det är för mycket just nu. Jag behöver tid att smälta det allt först och när jag känner att kommit över honom kan gå vidare. Inte nu. Jag kan inte se honom, det är just nu så mycket. Jag ser honom överallt. Jag som innerst inne önskade att få träffa honom igen och berätta hur jag känner. Nu är ja för sent. Bara glömma bort honom, släppa honom och gå vidare. Jag gråter....skrev med Daily . hon bara att jag träffar fel killar och bla bla. Det kommer när det kommer. Jag orkar inte höra det mer. Jag måste just nu kämpa för Jennica och att hon kan stanna med mig. Det är viktigaste just nu. Inget annat. Jag minns hur jag hade det allt för fem år sen när jag blev ensamma, och alla de åren jag hade önskat mig att får hitta någon och det varit bara besvikelse efter besvikelse. Jag orkar inte mer att bli sårad. Jag stänger min dörr och vet inte om kommer öppna det igen. Jag minns när han var här och jag bara bröt ihop, när han såg mig börja gråta. Han sårade mig, när han visste allt..och jag trodde att kanske det kan bli något. Jag är rädd att skriva mer till honom...Han vet sista om mig att har problem med x, som vill inte samtycka...och har mycket att göra med flytt och allt annat. Det är bättre att ta en paus kanske från FB kanske, inte visa sig så mycket där och skriva inlägg.