tiuks

….går för fort. Med allt. Livet . Särskilt sista åren rinner iväg. Allt fortsätter, min psykisk ohälsa, mina känslorna, min ensamhet, min hat till mig själv. Jag kämpar fortfarande, men ser inte att det blir bättre. Känsla att vara hela tiden utanför, att vara lämnat hela tiden. Vad är det fel i mig? Att inte kunna känna kärleken. Saknandet är så stort, allt som har hänt inom några år. Sista året som är det jobbigaste. Att inte ha några vänner, att ha bara ovänner, som vänder ryggen hela tiden. Falska vänner. Nu känner mer och mer att kommer undvika mer att träffa folk, vill inte det här livet som jag lever just nu. Jag hatar det här livet. Jag vet inte mer hur ska komma ut från den helvete jag har hamnat. Tårarna ...bara kommer. Det är bara jag som kan förändra mitt eget liv. Ingen annan som bestämmer över mitt liv. Ingen annan kan säga till mig vad jag ska göra. Jag känner mer och mer just nu att kommer även vara mindre aktiv i vår gruppen. Det känns att varför gör jag det hela tiden, varför är det alltid jag som ska vara mer, ja jag har tid, men känner samtidigt att behöver ta en paus, och känner att det blir för mycket att umgås även med D. Han pressar mig för ofta, han ringer så ofta, vill prata hela tiden. Nästa vecka är det ny uppdrag, jag har redan länge sen bokat tandläkartid, när kommer fixa mina tänderna, och vill inte vara bland folk när jag kommer ha de plasttänderna. Jag berättade honom om det, även att är osäker att kommer vara med. Sen skriver han att vi behöver vara fyra.... känner igen sånt press av honom ,..att nej, du måste komma också. Han skiter fullständigt i mig. Samt känner att de känslorna dyker upp igen, Allt skulle vara annorlunda om jag inte hade kvar de känslorna eller om jag skulle ha någon. Jag behöver att lämna det gamla bakom mig helt och gå vidare utan att tänka för mycket för det gamla. Det är det rätta vägen som kommer göra mig hel igen.