tiuks

Hemma efter en halvdag efter skogen. Med D. Det gick bra att följa med honom, men jag var försiktig med honom, jag visade med min blicken, tittade honom i djupt i ögonen. Han såg mig, men det var inte så som trodde/ kände att det dagen slutar. Jag fick känsla att han ville umgås, men ville inte pressa heller honom. Men nej, det ville inte han, och låt bara som det är. Han berättade att var hos en kompis igår, spela kort att umgås med lite folk. Jag tänkte såklart direkt att han var kanske hos någon tjej, men han ska inte gå så ner, att skulle träffa någon annan bara såhär. Vi matade fåglarna, och jag bara njöt naturen, kramade trä och bara sa det som vill att kommer hända. Det kallas attraktionslagen. Det händer hur man tänker. Saknandet efter honom är stor. När han körde hem fick jag till slut krama honom. Jag ville inte släppa honom, men var tvungen. Jag vet inte just nu när kommer bli när vi ska igen ut till Verkö. Det kommer bli nästa år nu. Jag ska börja jobba nu den 1 a januari, och gruppen ska plocka skräp. Så synd att jag inte kan vara med de nu.