tiuks

Det var en jättejobbig dag även igår, det kom många tårarna. D smsade på morgonen, att jag är glömt bort att läsa gruppchatten. Jag skrev som det var, att mår inte bra och bröt ihop i lördags när kom hem. Jag skrev inte nu direkt varför, men ungefär om mina känslorna runt klimakteriet, sen ville han att ska ringa honom och prata. Jag pratade inte om det, men han vet att det är nånting som händer med mig, att jag mår så dåligt. Det känns så tufft med allt, att även han måste säga det som gör hela tiden så ont. Att han var samma pizzeria med sin flickvän...jag vill inte höra det mer...det gör så ont i hela min kroppen.,,att höra honom prata om vilken fin liv han lever. Vi pratade lite igår kväll, men inte så mycket. Jag börjar känna sista tider att de känslorna som haft i honom, att de börjar komma tillbaka.Jag är stark att håller det allt tillbaka. Han vet inte att har de känslorna kvar. Jag funderar att ta en paus av honom, och kommer inte svara på hans meddelanden just nu om han ska höra av sig. Håller mobilen avstängt också nu, jag vill inte ha det nära mig, då är hela tiden där. Fb, samma sak. Jag försöker undvika det en del, det går sakta. Imorgon ska gå själv till yoga, ensamma. Den arbetskollega vet inte och känns att hon packar. Det spelar ingen roll för mig, kan gå ensam dit. Jag stickar mina trasorna nu, fick de sista garnet, några nystan kvar bara. Sen funderar att göra en till tröja till mig själv. Den grön garn har jag kvar ca fem nystan. Jag kan göra något lätt. Och läser mina böckerna på fullt. Att må bättre, att komma igen på fötterna.