tiuks

Det kommer och går. Ensamhet. Känslan att vara ensamma. Det gör så ont, men måste vara stark. Det gör ont när jag ser andra vara lyckliga, glada. Jag känner ingen som är så ensam som jag känner mig. Jag saknar någon fruktansvärt i mitt liv, jag saknar kärleken, jag saknar närheten. Jag väljer inte själv det livet, det bara händer. Om man bara kunde må bättre. Ingen som frågar, hur jag mår, ingen som ser hur jag känner. Jag måste själv vara stark. Att inte visa ut sina riktiga känslorna, inte visa sina tårarna. Igår blev tvungen att vara inne på FB. D skickade en bild när de plockade. Ja, han ringde såklart , som vanligt. Redan vid klockan nio, jag vet inte vad är det med honom. Varför ringer han så ofta. Jag har inte märkt det tidigare så tydligt, men det har varit så nu snart ca halva året. Han vill ju prata, det förstår jag. Mina känslorna har inte försvunnit, de är kvar. Jag håller mig stark, vi är vänner. Nästa veckan, om en vecka kommer J åka till pappa. Ca två veckor kommer jag vara ensamma. Tiden går så snabbt. Jag vet att kommer säkert bara vara hemma. Om man skulle ha någon, men det har man inte. Imorgon har visning av lägenheten. Varför känns det att jag kommer får den lägenheten? Jag har inte sett den än. Är det nu min tur? Jag har varit i kö över tre år, har varit i två visningar. Det känns bara så konstig, att det kommer jag får. Mejlade till min hyresvärd, frågade om man flyttar. Jag känner att klarar inte bo kvar här. Inte länge.