tiuks

Den känsla när man äntligen ser ljuset i sitt liv. När man känner sig lugn och lycklig igen efter det mörka tiden. Det händer på riktigt. Igår ville träffa D bara en stund när hade en stund över. Han skulle till sin mamma ,när jag slutade jobba. Hade en lucka , ca en timme. Han sa att han kan ringa till mamma om jag kan följa med.... vi gick till hans mamma. Jag hade tidigare träffat hans mamma i några gånger. Vi åt sent lunch, vi pratade. Senare på kvällen pratade med honom, vad mamma tycker om mig. Hon gillar mig väldigt mycket, dagen före hade vi och hämtade med min bil hans köksbordet. Mamma var med. Hon hade sagt dagen senare till D, att jag ser fin och mycket lycklig ut. Att han redan ta med mig till sin mamma, det betyder att vi är ihop. I butiken vi hämtade bordet, frågade en man om jag var hans syster( jag var borta). Han svarade att jag är hans flickvän.... han kallar mig till sin flickvän. Men vi kan inte visa oss, att vi är ihop. Inte än. Men även han är i kär i mig. Vi är menad att bli ett. Jag har inte berättat till mina vänner om honom. Bara en väninna som vet om honom. Vi älskar varandra.

Ledig helg. Ensamma hemma. Många funderingar. Allt känns för jobbigt just nu. Hela veckan har varit så jobbigt. Med allt, jag kämpar vidare. D hade operation i torsdags, han ringde mig dagen innan sent på kvällen. Varför ringa mig, varför prata med mig. Jag försöker att ha avstånd från honom. Natten efter op, skicka meddelande kl4 mitt i natten.Att han har ont och vaknade och tänkte på mig....Han har känslorna som han kan inte kontrollera. Han vet att vi är menat för varandra. Men nu behöver han ta paus, och bli frisk. Hur mycket har jag gråtit under denna veckan. Att man kan inte visa vad man känner. Det stora saknandet är för stor. Vi har bara via messanger skrivit, han har inte ringt och inte pratat med mig. Är han rädd att prata med mig. Jag vill inte pressa honom själv, och låter honom vara, även jag vill skriva honom, säga hur mycket jag tänker på honom , hur mycket jag saknar honom. Imorgon är en jobbigaste dagen i mitt liv. ...jag kommer överlämna katterna. Jag har hittat ett nytt hem till de, ska köra de dit. Hela veckan pratar med de, att de kommer bo hos någon annan, och de kommer ha ett bra liv. Jag kommer sakna de. Men livet går vidare. Jag känner att jag är stängt med de hemma, jag kan inte resa, och de kostar för mycket.