tiuks

Jag börjar mer och mer smälta in det allt som har hänt under de sista dagarna. Det har varit en av mina värsta vecka. Allt vad jag har gått genom. Igår kväll skrev bara att oj glömde ringa ju, men vi hade ju inget mer att prata om. Ha sa ja vi har pratat allt, att vi lämnar allt bakom. Sen skrev ungefär lycka till med allt. Han bara ungefär att vi behöver ta en paus från varandra. Sen skev han ha det så gått så länge. Det var de sista vi skrev till varandra. Det känns fortfarande i hela kroppen, det gör ont. Men att jag ska må bra, måste jag vara ifrån helt. Han vet inte att gick helt ur i gruppen. Idag de ska kalka, det kommer inte ta så lång tid. Jag vet att andra kommer säkert fråga varför är inte jag med, osv. Vad kommer han ljuga ihop, det vet inte jag, och jag bryr inte heller om. Om någon kommer själv höra av sig till mig, kommer jag så klart säga sanningen. Jag tycker att gjorde rätt att gick ur i gruppen helt. Det gör ont inom mig, att måste göra det. Att inte mer rädda naturen på detta sättet. Idag ska vara ute med Jennica uteplats, ska försöka får bort alla de småstenarna, sen har jag även tvättstuga eftermiddagen. Sen ska åka handla ,när har tid för det. Samtidigt är jag livrädd här hemma. När kommer vi träffas här hemma, hur kommer vi båda reagera. Ser jag honom vänder jag tillbaka, eller ser inte honom alls.