tiuks

Tänk om det kan hända med mig. Jag är livrädd för det som kan hända. Att läkare kan säga såhär till mig och skrämma mig, och man känner att det är ingen förändring i kroppen. Sista två veckorna kan inte tänka ingen annat än bara. Bara att vänta att det kommer inte hända mig. Även D sa igår att han känner det att jag är obalans. Jag bröt ihop innan när jag städade hemma, var tvungen att gå ut i skogen, och bara gråt. Och sen såklart ringde han, jag visste att han ringer. Men svarade inte, sen skrev lite att behöver vara mig själv. Han förstod att det är nånting men hade inte berättat. Men nu senare han hörde att det är nånting , jag sa att jag kan inte prata om det, gråter. Jag sa att kanske jag är inte redo att prata om detta. Men känner att nu kommer han veta om detta. Han blev arg på mig att vill inte berätta honom. Att vi är ärliga för varandra. Strax ska ut med honom , nu har ingen annan val att berätta honom om vad det handlar om.