tiuks

Det är nyårsafton. Jag är ensamma hemma med Chanel. Det är jobbigt, det är extra tufft. Saknandet är fruktansvärt stor, det gör såå ont i hela kroppen. Värsta är min dröm som jag drömde inatt. Jag drömde att vi hittade tillbaka till varandra, genom en hund han hade skaffat. Det kändes så verklig, det är svårt att beskriva, men den känsla att känna honom nära mig, känsla när han kysste mig. Men det är bara trauma som jag bearbetar. Att man kan drömma om honom fortfarande. Det gör så ont när jag vet att han är här i närheten, och hela tiden undrar jag om han gå förbi här nu inatt. Kommer jag ha kolla på honom, har jag ork och energi för det. Jag kan inte släppa honom så lätt, den smärta gör så ont, mina sår är så djupa i hjärtan. Jag lämnade bilen på jobbet, har han koll på det och tänker att jag är inte hemma då kan han gå utanför här. Jag önskar att det är över, den lidande , den smärta nästa år, och jag kommer träffa någon. Någon som kommer älska mig på riktigt. Någon som bryr om mig. Men han finns kvar fortfarande i mitt hjärtan.