tiuks

Ikväll blir det brasa här ute, och jag ska inte dit. Jag känner att börja får panik redan nu. Alla minnena som är framför mig. Att han ska vara där, utan mig, kanske med någon annan. Och spela med att han kan leva sitt liv som inget hänt mellan oss. Han varit borta hela helgen, idag såg hans bilen hemma. Först trodde om han varit på landet hos sina föräldrarna, men det var bara helg, och han är redan hemma. Jag vill inte tänka på det att han varit hos någon annan hela helgen nu. Men vet att han kommer inte bli ihop med någon, han är för sjuk att ha någon och han jagar hela livet någon. Och han måste ha hela tiden någon i sitt liv, han klarar inte av att vara helt ensam. Ikväll ska åka träna och njuta bastu. För att kan inte stanna hemma, vill ju gå här nere till brasan men jag klarar inte av. Min arbetskollega ska dit, hon vill ju att ska dit med, men sade redan att jag ska inte dit. Hon förstår inte riktigt om min situationen vad jag gått genom. Det är många i min närheten som jag börjar undvika mer och mer. Jag går inte närheten av hans hus, även Chanel vill ju träffa sin Kenzo som är ute med sin matte. Hon ( Barbara) vet en liten del, att vi gick isär men att hon ibland säger att ja gammal kärlek rostar aldrig att ni kommer hitta tillbaka, och sist hon bara säger att ta den vägen , när D var där ute. Jag är trött att höra det, och känner med tiden att vill inte mer att höra hans namn. Det svider hela kroppen när någon tar upp honom. Jag behöver bara tänka på mig själv, Jag måste hitta tillbaka till mig själv. Att han valde ut mig för att jag är högkänslig, jag har öppnat upp allt till honom, berättat om min barndom som hände. Jag har aldrig berättat till någon det vad hände när jag var kanske ca 10- 11 år gammal. Han vet allt om mig. Ikväll ska äta middag och sen ska åka direkt till stan till gym. Vet inte alls om han är ute när jag åker. Jag såg honom innan ute. Det gör fortfarande i hela själen, han krossade inte mitt hjärta, han krossade hela mitt själen. Jag är inte fri från honom, och det kommer ta tid när jag kan bli fri. Fri från honom.

Jag fick panik igår kväll..han inte varit hemma inatt. Ingen bil hemma , när jag var sist ute med C ca kl 10 tiden. Har han träffat redan nästa tjej, det kan vara hans 5 e som han träffar efter mig. Han är verkligen narcissist. Men det allt går alltid över mig, att han är inte hemma. Han finns fortfarande kvar i mina tankar i dygnet runt. Det har gått i fem månader, och han kan inte lämna mig i fred. Jag känner att jag kommer mer och mer hålla mig borta från världen. Kommer någon säga hans namn , kommer jag bara säga till att aldrig mer säga hans namn. Och att vara extra försiktig när jag pratar med någon gemensam vän, och det gäller nu alla. Även de som är nära mig. Han har krossat hela min själen, inte mitt hjärta, jag har inget hjärta kvar det krossades redan av honom direkt han kom för nära mig. Han är sååå sjukt människa. Jag har aldrig i livet träffat någon som han. Han som var mitt livs kärlek. Och nu tror han att jag kommer tillbaka till hans grupp. Och han säger att varför jag kan inte ha en normal arbetsförhållande med honom, och att jag ska lämna mina känslorna. Det är bara tecken att får mig tillbaka på hans sidan, och sen fortsätta sitt spel.

Snart är april slut och snart är maj här. Jag börjar känna av mer min ensamheten som gör ont. Det är alltid den tid, när jag fyller år. Att inte ha någon som kan fira mig...Jag har J, men hon är min dotter. Från jobbet har jag tagit ledigt, jag vill inta jobba och få de gratisönskningar, och sen bara folk undra hur jag ska fira. Jag måste vara stark och kommer hålla mig stängt från allt. Jag kommer inte ha mobilen på, inte svara heller för samtal. Saknandet är alltid så stor, när jag fyller år. Att han är borta från mitt liv. På söndag är valborg brasa här ute, jag ska inte dit, för att vill inte träffa honom där. Han går ju dit, vet inte om han hittat redan någon ny, han klarar inte av att vara ensam länge. Dessutom kommer det finnas folk som sett oss hela tiden tillsammans, Förra året träffade en hans goda vän, hon såg oss och säkert såg oss som ett par. Hon var jättetrevlig tjej. Söndag är min träningskväll. Igår skulle tränat ihop med CC, men kände mig som bli förkyls, hade ont i halsen och febrig. Så blev det ingen träning. Det blir nästa gång med henne. Det känns bara att tiden rinner iväg så snabbt. Jag hatar folk som säger mig hela tiden att hitta någon annan. Folk som säger att jag är singel. Men har svar OM någon säger mer att jag är singel. Kommer svara att jag är inte singel, jag är uppdagen. Och kommer det flera frågor, kommer jag svara som det var, vad jag varit med, att folk ska vara tysta. Nu ska försöka slappna av. J ska hjälpa mig färga utväxt, igår klippte hår, lite kortare och är väldigt nöjd med längd.

Jag har haft många lediga dagar. Förra veckan 3 dagar, och denna vecka är ledig nu 2a dagen. Egen tid nästan hela veckan. Jag tar det lugnt och prioriterar allt bara för mig själv. Under dagarna har jag kunnat fixa en del i uteplatsen, lättare göra när Chanel är inte hemma. Har haft sällskap en flaska vin, som kändes bra att ta ett glas då och då. Det har inte varit heller så lätt för mig. Vissa perioder kommer mina ångest tillbaka, från ingenstans, tankar, saknaden, allt detta. Jag känner att jag läker fortfarande, har jobbiga stunder när jag är ledsen, kämpar vidare. Dessutom känner mig starkare när jag kommit igång ordentligt med träningen på gym. Nu kör jag längre pass än en timme, helkroppspass är nu på schema. Och igår har jag varit min första löprunda ute, trodde inte att klarade av det. Det blev ca 3km runda, och det är lagom för mig. Jag trodde inte att orkar att springa hela rundan, men det kändes så underbart efteråt. Så att kan lägga till nu mellan gym minst en gång löpningen ute. Vädret är varmare nu med. Idag har jag riktig träningsvärk, och det betyder att jag gör rätt att träna. Nu försöker träna bort min svullen mage. Det finns en övning man gör varje dag i två veckor att bli av med mage hoppas att det funkar . Idag är det tredje dagen , och känner lite värk i magen. Det viktigaste för mig är att äntligen börjar jag gilla min kropp. Jag är inte så smal, jag är inte som skelett, jag ser att är mer kvinnlig, lite kurvor. Och det är första gången i mitt liv, när jag är nöjd med min kropp. Jag känner fortfarande ont i hela själen som haft med D. Han har skadat mig så mycket, och att han går bara vidare, Men har hört lite om honom, att han har förändrats en del efter det hur han behandlat mig. Hur han leder gruppen, som blir nu 5 år. Gruppen som han med mig skapade, och att jag var tvungen att lämna gruppen. Han gör inte lika mycket för gruppen, Innan hade han varje vecka någon uppdrag, nu är det bara kanske en eller två uppdrag på en månad. Han är ju alldeles ensam nu när jag avbröt med honom. Han gör allt utan mig, och det tar ju extra energi för honom, när han är sjuk, Jag vet inte hur lång tid det tar när jag känner mig helt fri från honom, utan att jag tänker på honom, när mina ångestattacker är över. Han har tagit allt ifrån mig, och nu måste jag lappa ihop mig själv att bli en normal människa igen. Det finns en ljus i tunnel, som är för mig. Jag är en överlevare.

Jag börjar sakta men säkert ta nya väggar. Men det är inte alltid så lätt. Han finns kvar och vissa stunder är jag väldigt ledsen. Idag träffade Barbara med Kenzo. Vi pratade lite. Hon frågade om jag pratar med D, jag sade att nej, jag kan inte. Hon säger att hon tror att vi hittar tillbaka till varandra, att gammal kärlek rostar aldrig. Så sade att han har redan ny tjej, hon sa att hon träffade henne en gång, ja. Så sade att det tar lång tid för henne att se genom honom hur han leker med alla tjejerna. Jag kan inte tänka på det att vi skulle hitta tillbaka till varandra. Jag saknar tryggheten, jag saknar äkta kärleken, ärligheten, närheten. Det kan inte han ge mig eller till någon annan. Han är redan så sjuk. Igår var ute med Chanel, och såg den norska killen komma med sin tjej och Loke, men låt de gå, men sen han såg oss och vinkade till mig och vi hälsade. Jag vet inte varför han hälsade mig, och hur hennes tjej tolkade det. Blev hon svartsjuk. Men börjar känna att han är lite intresserad av mig kanske, vet inte. Men kan inte ha för stora förhoppningar nu för honom. Men ofta kommer han fram när han är ensam med hunden ute. Jag har börjat inse att mer ta hand om mig, träningen känns bra att gå min egen väg och glömma allt som känns för tufft för mig själv. Och öppna ögonen och börja le till folk, och sprida positiva tankar. Som sagt jag tar små steg, han har skadat mig för mycket att leta efter för snabbt någon ny. Och måste vara försiktig hur mycket jag kommer berätta till den nya jag kommer träffa.