tiuks

En vecka har gått såå snabbt. J är hemma, det känns bra. Att inte vara ensamma hemma. Men tiden går snabbt och det kommer tid när hon kommer flytta hemifrån och det skrämmer mig en del nu. Igår var det dagen, 9 månader efter utbrottet från D. Det har inte hänt så mycket inom mig, han sitter kvar i mina tankarna, och kämpar att gå vidare. Men nu när J är hemma tar min egen tid och ska försöka vara i väg ensam, ta promenader vid havet. Göra mina meditationer, att andas. Nu är det bara jag som finns här och måste prioritera mig själv, att hitta tillbaka till mig själv. Det är inte så lätt, när de minnena kommer hela tiden tillbaka. Men livet går vidare. Det finns någon för mig som väntar på mig när jag kommer ur i denna mörkret jag befinner mig just nu. En dag i taget, men vägen dit är för lång.