tiuks

Tiden bara rinner i väg, livet går vidare . Det är som en berg och dalbana. Man känner ibland så ledsen för allt, vissa dagarna mår man bra tills något kommer i väg. Nu är det problem mellan J och hennes pappa. Hon vill inte åka till honom alls, att träffa sin lillebror. Hon säger ifrån hela tiden nu att hon ska inte till pappa, men han förstår inte det och lämnar inte alls i fred oss. Man känner så nere för det att han bara kan inte lämna henne eller i fred. Men nu hade de en nästa bråk, att han blev så arg att sade henne att han är inte mer hennes pappa, osv. Jag skrev honom att det är jobbig för henne att ge henne tid. Han vill leka nu en lycklig familjen bara, när han inte ville skaffa nya barnet. Mindre än ett år kvar tills J är 18. Jag kämpar fortfarande att bli fri av D, Precis var ute med Chanel, och såg honom köra, jag tittade inte alls mot honom. Jag fick även sätta mig i kö vid Rehabcenter, till kurator. Jag väntar samtal från socialen att får en tid till terapeut, Att man kan börja någonstans att bryta den mönster som jag har efter honom. När jag såg honom igen, känner mig som vanligt ledsen alltid efteråt. som alla minnena kommer upp i ytan igen. Jag försöker just nu att inte ha kolla på hans bil men det är svårt. Och att inte kolla mot hans håll om han är ute här. Med tiden bir det bättre. Igår träffade en stund Cc, pratade lite mest om D, och att hon kommer snart att se hans onda sidan, det gör alla som träffar honom. Sen fick en kram av henne. Det är lättnad att prata med henne, det är bara hon som förstår mig. Jag har funderat nu att för min egen skull,ska hålla mig låg, när hans nya offer är på besök, Jag vet nu vilken tid brukar hon åka hem, och jag kommer alltid hem den tiden, men sist kom senare hem, och tog annan väg, det kommer jag fortsätta nu. Hon kommer snart att se genom honom , han kan inte hålla sin mask för länge, det faller snabbare än han tror. Samt kommer jag undvika även kontakt med A och B från gruppen. Jag känner att de påminner honom för mycket, och det är bättre för min egen läkning. Och inte hälsa folk som han känner, jag vet att han har berättat om mig bara skit. Tankarna och saknaden finns kvar, ledsen igen den stund när jag skriver den inlägg. Att bara kunna skriva av mig, känns bättre. En steg i taget kan jag komma långt.