tiuks

Jag gråter.... Jag var ute med Chanel, vår hund. Jag tänkte gå mot skogen, en liten runda en liten skogsstig hemma...jag går ....och sen kom han, D Vi såg varandra, vände bort blicken, han gick till en bil att plocka fimp, vi gick mot skogen. Chanel bara hela tiden stirrar mot hans håll. Jag fick panikattack, tårarna bara kom, vi kom hem och nu sitter jag hemma, och gråter. Som alla sår bara öppnades upp igen. Varje gång när jag ser honom kommer allt bara upp ytan, alla de fina kommer , saknandet efter honom. När tar det slut, hur ska jag vara att INTE träffa honom här ute. Varför han kom samtidigt att vi skulle mötas... var det öde ... var det bara att jag ska bli ledsen IGEN. Varför ???. Jag kämpar så mycket med detta att se honom. Kan jag inte alls mer att vara på parkeringen. Undvika allt med honom. Han kan köra , jag kan ju se hans bil. Det är så svårt att bli av med det. Det har gått i 7 månader, och jag trodde aldrig att det är så jobbigt efteråt. Jag har aldrig i livet känt mig så. Aldrig känt så starkt efter jag blivit lämnat eller lämnat någon. Att vara traumabunden, som allt energi bara sugs ut. Jag hoppas att han ska åka iväg nu helgen, att kommer inte se honom här ute. Det är midsommar, är man ihop med någon, ska man fira ihop det. Jag önskar att det aldrig hänt med mig, och att inte ha några nära vänner att prata med om detta. Att inte ha någon stöd alls. Jag undviker alla nu , alla gemensamma vänner, alla som påminner honom. Jag kommer göra allt nu om någon kommer träffa mig, att undvika helt och hållet. Jag behöver bygga upp mitt liv, från grunden, jag måste bygga en hög mur runt om mig nu. Han förstörde mig, han skadade mig så mycket. Hur vågade han göra såhär mot mig. Jag kan inte fatta, hur kunde man gå så långt. Och att ljuga ihop efter det . D är inte frisk, han är sjuk, och kräver egen grav. Och tror mer och mer att även hans mamma är inte helt frisk.