tiuks

Idag söndag för ett år sen var dagen när jag var sista gången i skogen runt torpet. Dagen när kan lämnade honom, dagen när vi hade de sista bråk, smutskastning. Dagen när mitt liv förändrades till mardröm, när jag vaknade upp, när jag öppnade mina ögonen, när jag förstod vad jag varit om. Det var mitt en av värsta dagen. Det har gått i ett år, och det är berg och dalbanan . Att vara fortfarande traumabunden till honom, att inte kunna släppa honom helt. Jag vill bli fri men det går inte för att han finns för nära till mig. När jag är ute har ögonen hela tiden öppet, hela tiden kollar om han är ute någonstans. Och såklart igår såg jag honom. Jag var ute med Chanel o g såg hans bil, körde runt till miljöstationen, och senare körde runt till hans port. Inte utanför mitt( han måste vara rädd att köra utanför mitt nu ). Och sen såg honom utanför bilen och igen denna tjejen, men vände blicken direkt. Det började svida igen i hela själen. Att jag känner av det fortfarande så stark. Men det är ju hans ny leksak, han behåller henne några månader, efter nyår blir han trött och ” slänger” henne som han gör med alla sina tjejerna. Ingen som stannar länge med honom. Och det går runt och runt för honom. Han har inte än kommit ut med sitt nytt förhållanden, det har gått nu över en månad. Förra gången han gick snabbt ut på FB, men vad väntar han nu… hans förra leksak har nytt förhållande slutet av okt redan. Och snart kommer B ( tanten från hans hus) säkert snacka om honom och hans nya. Jag kommer säga bara aha du menar hans ny leksak… hon tjafsar hela tiden om honom när vi ses ute. Imorgon ska vakna tidigt och jobba igen som vanligt. Och sen har jag tid för kurator. Det var länge sen när jag var sist där och det börjar kännas att jag går inte vidare med min behandlingen. Jag vet inte hur länge jag måste gå där. Det tar samtidigt min energi.