tiuks

Igår kväll var det jobbigt, att bränna brevet. Det blåste en del, och tog tid att bränna hela brevet, men lyckades sen med detta. Men efteråt kom alla jobbiga känslorna fram, jag bara grät och grät. Det var så svårt att vara ensamma med det, att inte ha någon stöd. Men hade inget annat val. att vänta var det ingen ide. Men skrev till Cc om det, och hon svarade att jag har nu andra foten bredvid andra och återtar över mitt liv och känslor. Det var det hon skrev, det var fint skriven. Men på morgonen kom den jobbiga känslan tillbaka, när jag inte såg hans bil på parkeringen, då kom alla de känslorna tillbaka. Han är med någon annan, någon som vet inte än hur sjuk han är. Han 'finns fortfarande kvar i mina tankarna, och måste får bli fri av de tankarna, det är svårt fortfarande. Det tar för mig extra tid att bli helt fri av honom. Jag undviker honom , har inte sett honom i hel veckan nu, och det känns lugnande men sen att se hans bil inte vara hemma... då är det jobbiga känslan tillbaka. Jag känner att har inte riktig någon att prata med om det, det är så jobbig känslan. Och vill inte heller skiva i gruppen heller hela tiden. Men får ju en del stöd därifrån.