tiuks

Snart är det gått nästan ett år, när jag lämnade D. Jag har gått genom mycket, det varit många tårarna. Han har skadat mig så mycket. Jag kämpar fortfarande vidare med allt. Jag är inte fri, det kommer ta tid. Och han är på g, med mig. Igår såg honom, han satte i bilen, såg att han pratade med mobilen sen ropar " hej Tiina" och Chanel ville springa mot honom, men drog borta honom, hälsade bara tillbaka och gick, sen frågade om jag vill ha nån datasladd sade nej. Igår kväll såg en sladd bakom hans parkeringen , men plockade inte upp den, så nu hade han hittat den. Det är tecken att han vill komma tillbaka till mig, SOM inget som hänt, men stannar inte när han vill prata. bara går min väg. Jag måste vara stark nu att verkligen komma över det värsta, det är så tufft att det påverkar hela mitt liv. Mitt jobb, min mående, min sömn. Allt. Jag planerar att skriva brevet och bränna det när det gått ett år. Det kommer att vara ett lång brev. Jag behöver det att får ut allt vad jag har att säga. Och kommer inte att ge det till honom, han kommer aldrig att förstå och kommer inte dra upp alla sår igen. Det blir bara värre, och tar inte den risken. Terapeut kan inte bestämma över mig, tydligen hon vet hur han är verkligen. En dag i taget.