tiuks

Det är söndag, och det var min helg på jobbet. Idag var det mycket som vanligt, men även igår att jobbade över en kvart. Igår var gruppen ute och krävde en ny damm. D planerat det i några år, och nu krävde de den, utan mig. Jag fick blandade känslorna, när jag såg bilderna, bara A var med från tjejsidan. Jag har inte pratat med henne hela sommaren och känner samtidigt att det är bättre, det drar upp bara allt gammalt med D. Och jag är på väg att gå min egen väg. Jag mötte B ute en dag, vi pratade lite. Hon skrev mig en dag, att hon mådde inte bra, problem med magen. Men såg henne här ute en dag, hon berättade att gruppen ska ut att gräva dammen osv. Och sen hade D ringt och ville att hon ska följa med att plocka på vägen skräp, som kommit efter den olycka här ute, men hon sade att hon kan inte följa med. Och sen hade D sagt att fråga T . Att han säger till någon annan, att gå genom andra. För att han märkt att jag ignorerar honom helt. Allt går hela tiden upp och ner. Om två veckor kan träffa ny terapeut via Rehabcenter. Då är det bedömningsamtal och sen de tar beslut om jag kan börja träffa en terapeut. Jag kämpar ju på min egen hand så mycket jag kan. Jag försöker just nu att kunna skriva ut brevet, försökt via jobbmejl, men det funkar inte heller. Så förbannad. Dessutom vet inte när ska ut och bränna brevet, om jag ska vänta tills ett år har gått. Det är bättre att bestämma en dag och bara göra det, kanske kan planera med Cc, men frågan är om hon kan. Just nu känner mig väldigt ledsen, det kommer periodvis när mina känslorna är upp och ner. Jag känner att behöver ta min tid att börja meditera, men det är svårt när jag har C i närheten hela tiden. Jag har inte sett S så länge på jobbet, det är jättekonstigt, att inte sett honom så länge. Jag hoppas innerst inne att han är inte slutat. Jag saknar honom, jag såg honom efter semester men det var bara en gång. Han var uppdagen och vi kunde inte heller hälsa ordenligt. Jag tänker på honom. Och jag vill kunna släppa helt D. Varför ska det allt vara så svårt.