tiuks

Ny vecka har börjat. Det har varit ganska mycket jobb för mig i maj. Och kanske blir även i juni en del jobb. Men sen har semester och kan lite iallafall slappna av. 

Tiden går för snabbt, om man bara kunde stanna tiden. J -s skola är nästan slut och hon är hemma oftare nu. Men hon ska börja jobba lite nu, och det känns bra för henne. Hon har blivit friskare nu och slutat att gå hos ÄTC, och hon känner mer gladare och idag berättade att hon vill börja sport, spela tennis. Eller springa. Hon har så många drömmar och kommer flytta hemifrån. Det kommer kännas så tungt utan henne sen. Min mående är inte heller toppen. Jag är ute och hela tiden fortfarande  kollar runt om D är ute. Kommer han lämna mig i fred, om man kunde vara så stark och bara titta bort ifrån honom, men jag har inte än kommit så långt. Och är ensamma med mig själv, det är extra tufft att inte ha någon. Och håller mig ofta i sig även på jobbet, jag klarar inte av att höra när andra pratar om sina man och pojkvänner. Det är för mycket. Ingen som frågar mig hur jag mår, märker det så tydligt, att börjar mer och mer undvika folk runt om mig. Det är så jävligt tufft. Det känns som ett svart moln runt om mig. Jag kan inte heller sitta ute uteplats, tänk om D är ute och ser mig sitta ensamma ute. Han ska inte absolut se mig vara ensamma. Jag planterade om några plantor innan ute, och hörde hans bil att köra. Men känns märkligt att han körde inte direkt i väg, väntade lite. Jag vet inte men kände mig såklart iaktagen. Jag kan inte förstå hur kunde jag låta honom skada så mycket, att han kunde vara en helt annan människa, och han är så sjuk, att inte inse det innan. Det är jag som är skadad av honom in i hela själen. Men livet måste gå vidare.