tiuks

Igår ringde C mig, vi pratade ca en timme. Ofta kan vi prata så länge, hon förstår mig vad jag går genom, det var lättnad att prata med henne. Vi håller kontakten, och kommer säkert höra av sig oftare nu nä vi gjort sista månader, när båda haft det tufft. Jag är så tacksam att vi blev vänner efter det svek som båda gick genom, och hon är glad för min skull att jag äntligen kunde lämna D bakom mig, även det är fortfarande tufft, men matar mig in mer och mer hur han behandlat mig, och försöker glömma de finaste stunderna mellan oss. Jag kom fram sanningen, och han tålde inte det, det är därför han håller själv avstånd och blockade mig själv bort nu. Jag börjar öppna upp ögonen mer och mer, och vill hitta till mig själv och leva mitt liv.

Det är svårt att se ljuset efter mörkret. Jag känner att jag står stilla i mörkret i vissa dagar. Det är svårt att bara se det ljusa delen av livet just nu. Jag vet att det tar tid att komma dit. Men mår dåligt att vara här just nu. Att känna sig så nere. Det är jobbigt att känna såhär. Jag kämpar på. Idag var ledig och var redan i förmiddagen på gymmet. När jag kom ut såg jag helt plötsligt CC. Vi hade inte haft någon kontakt redan ca tre månader, dagen när jag bröt med D. Hon bara kom fram och kramade varandra. Vi prata lite, hon haft fullt upp med sin äldsta dotter, som slutade sova och äta. Det var så illa att hon var med henne i Österrike, på behandlingen. Nu är hon på Bup inskriven. Vi hann inte prata så mycket, men hon frågade om D, men sa att vi kan ta nån annan gång, hon skulle in till jobbet. Så sade att hon kan ringa mig när hon kör hemåt senare på kvällen. Jag ville inte höra av sig till henne, för att vet hur mycket hon själv har med allt, och med sin pojkvän. Det kändes lättnad att kunde prata med henne i allafall en liten stund. Hon vet hur jag mått sista tiderna, och vet vad jag går genom. Jag tänker fortfarande på D, det går inte att inte tänka på honom, men gör allt att inte göra det. Jag tänker ju på denna hundkillen, vet inte när vi ses ute med hundarna igen. Och han har ju sin flickvän. Men allt kan hända nu när vi har träffats en stund, han visade ju intresse för mig. Det går inte så bra med J heller just nu. Hon tappar vikt, och hon vet inte varför. Hon vill inte äta mjölkprodikter, det är svårt. Kommer hon tappa mer i vikt, kan Bup stänga av henne från skolan. Hon går nu ätstörningsenheten, och det känns bättre för henne att vara där en dag i veckan. Även de undrar varför ha kontakt med Bup. men de vill blanda i sig så länge hon slutar att tappa vikt. Och de jagar bara hennes vikt, inte hennes mående. Det är tufft för henne. De ska prata med bup. Imorgon är jag ledig igen, och hinner städa hemma. Och ta det lugnt. Men längtar våran, att vara ute i min lilla trädgården, det finns massor planer hur jag ska ha allt. Redan onsdag börjar februari, tiden går för snabbt. Och snart kommer J att fylla år.

Jag gör allt att sluta tänka på honom sluta att sakna honom. Men det gör så ont i hela själen fortfarnade. Jag säger inom mig hela tiden att det var INTE mitt fel, det är han som är sjuk. Han kommer göra samma sak med nya tjejerna, han tröttnar på de så snabbt, och sen allt kraschar igen som hela tiden. Han kommer aldrig att förändra sig, han har inga känslorna, han tror att han har känslorna, med det är allt fejk med honom. Livet går vidare utan honom, det finns andra där ute. Jag kanske känner att det var meningen att han denna kille med hunden kom fram, och vi kan inleda kanske vänskap. Han har sin tjej, och det är bättre att tänka så. Men han bor inte ihop med honom, jag ser honom ofta här ute med honom. Idag är det fredag och var på förmiddagen på gymmet, det känns bra efteråt. Där tänker jag inte alls på honom. Men alltid här hemma kommer tankarna. Jag sitter i köket och sen helt plötsligt såg jag honom köra förbi. Men såg inte han köra till parkeringen, kanske han körde förbi mig eller kanske jag såg inte, jag har tvättstuga och håller på med detta, jag hann även dammsuga snart här hemma. På måndag/ tisdag är jag ledig från jobbet, så hinner städa hemma. Jag köpte paprika ( röd) , det var ekologisk. Jag ska ta fröna och ska börja så snart hemma. Förra året hade två som kom upp men de hann inte bli röda, men de blev i solen sen. Det tog tid när de kom upp, men sådde senare än tomater. Det är solen ute, det känns att våren är på väg, men vissa nätter är kalla fortfarande. Snart kommer J hem, hon lever i sin egen värld. Tiden går för snabbt, hon har sina drömmar och planer. Hon ska flytta hemifrån när hon ska börja plugga, hennes plan är plugga i Stockholm, så kommer hon flytta till sin pappa. Han kommer flytta tillbaka redan på sommaren. Så kan jag tänka att då kommer J åka till honom med flyg, men kanske inte så ofta när han bor i Växjö. J ska till honom under sportlov, men hon ska vara med mig även u några dagar. Jag har tagit ledigt från jobbet. Hon fyller år, och tänkte åka iväg o bo på Scandic. Nu ska läsa lite min bok på engelska,

Igår var ute med C på kvällen. Det är en svart hund som är flyttat hit, vi sett denna hunden. Men sett ibland med en tjej och kille. Men ofta med en kille, igår kom han fram när han skulle ut med hunden. Han började prata, han frågade om jag är från Finland, men förklarade att från Estland , han frågade hur jag hamnade hit, så berättade lite snabbt, sen gick han med hunden en håll, och jag en annan håll. Sen när vi skulle tillbaka, såg honom vara här utanför, som han väntade oss... så pratade lite till, han frågade var jag brukar gå med min hund, så sade vilka rundor jag tog. Sen avslutade och gick hem, han skulle till sin bil att hämta mobilen. Han var väldigt trevlig o charmig, han sade att han är från Norge. Efter det blev nyfiken, vem det var, och försökte kolla upp. Han bor inte här, men det är tydligen hennes flickvän som bor här, och är ute med hunden. Jag fick vibbar att han var intresserad av mig.,, det kändes så, men om han har flickvän, varför han var så nyfiken på mig. Man börjar undra och tänka på allt möjligt. Men om jag ser honom nu nästa gång här ute, kommer kanske börja fråga honom, han sade att han är från Norge, ska fråga honom varför han flyttade hit. Jag får känsla att han blev lite intresserad av mig , det kändes så igår. Jag vet inte, men skrev i en grupp, och fick kommentarer och många som skrev att det låter att han är intresserad av mig. Tiden kan visa det.

Idag är jag ledig och känner mig så nere. Jag skulle åkt till gym, men orkar inte, sov så dåligt, och är så ledsen, känner mig så nere idag. Jag tänker hela tiden på honom nu , saknar honom, det är så tufft, så rädd att se honom igen här ute. Alltid när jag ser honom här ute, är jag hemma och är alltid så ledsen, och gråter hela tiden. Det känsla är så jobbig. Det gör så ont igen, att inte ha någon att prata med. Det är inte många som förstår mig heller.

Varför det är alltid när jag ser honom, få paniken, börjar gråta, och börja sakna honom. Nu ikväll såg honom i bilen, jag var med ryggen men tittade mot honom flera gånger, vet inte om han såg mig. Tårarna bara rinner, det är så jäkla jobbig just nu. Jag saknar honom fruktansvärd hela mig brinner. Varför det är så jobbigt. Jag har tidigare varit kär i men aldrig i livet känt så stark för någon annan som han. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta, men det känns alltid såhär. Jag har sovit jättedåligt hela helgen, och vet att kommer inte sova inatt heller ingenting. Det har snart gått i tre månader, när allt rasade i tusen bitar. Det kommer ta tid för mig, och det blir tuffare framför mig med tiden, när jag ser honom. Det tar tid när jag inte mer gråter när jag ser honom här ute. Men att se här nu för ofta. Det känns att han undviker även mig, vet att han handlar ofta just på kvällarna. Men att han åkte nu när jag var ute med Chanel. Det är allt bara inte bara sammanträffande. Jag funderar ofta hur kommer det vara när vi kommer träffa helt plötsligt. Jag undviker han undviker, men det går inte hela tiden. Jag vet att han funderar och tänker och känner av det. Att han inte möter mig i skogen, han vet säkert att jag inte där för att vill inte träffa honom. Jag har hört att det kommer ta tid. De sår som han lämnade hos mig, det kommer inte läka, de kommer bli ärr som jag måste leva hela mitt liv. Det gör så ont just nu, jag klarar inte av att bara inte tänka på honom. Han finns fortfarande kvar hos mitt hjärta. Om jag bara kunde flytta härifrån, men jag känner mig hemma här.

En Vecka har gått. Jag hade sett honom länge tills igår. Igår körde J till bussen och körde hem, och parkerade bilen vid miljöstationen. Senare på kvällen var ute med Chanel, och märkte att D hade parkerat sin bil även där. Vad var meningen? Och sen började allt komma i ytan, alla de känslorna. Är det någon som kommer till honom att han behövde parkera sin bil där, att hon ska parkera sin bil på hans plats.. eller har han sagt upp sin parkeringen. Efter det fick sån panikattacker och började gråta hela kvällen. Senare på kvällen såg ingen bil än parkerad där. Men det är helgen och kanske han väntar någon nu i helgen att hans bil står där redan nu. Jag vet inte men jag märker det när jag är ute med Chanel. Jag är ledig hela helgen och mår så dåligt redan nu, jag kan inte släppa honom , jag kan inte komma över det. Jag har fått svar av andra nu när jag skrev hur jag känner. En skrev så lång svar att de är såna lögnare att de bryter ner hela själen , det är ingen som förstår det bara de är som är med gruppen. Mitt hjärta smälte, det finns andra som går genom samma sak. Jag kämpar genom det alldeles ensam på egen hand, jag har ingen nära vän som förstår det. Jag skrev till A, hon skrev sent svaret, att hon förstår att det är så jobbigt. Men tiden hag behöver tar långsamt för att jag har koll på honom, jag måste lära det att inte bry om honom så mycket mer. Så sitter jag hemma här och försöker vara stark. Städ , tvätt står på schema och sen egen tid. Läsa boken. Jag lade upp igår inlägg, bilden med boken, och öppnade upp mig vad jag går genom, hur jag kämpar det, och jag finns så fina reaktioner av andra. Det är många som bryr om mig och känns att vissa förstår det vad jag går genom. Det kommer ta tid för det. För att han har brutit ner mig helt, och han tycker att jag är det som är sjuk. Men det är tvärtom och han erkänner det aldrig. Han fortsätter sitt liv som ingenting som har hänt. Jag fick meddelande av A, som skrev att han hörde av sig och skrev hemma att han har fått ptsd av läkning , smärta, och har dålig minne. Det är bara att man ska ha synd om honom, inget annat. Nu ska ut med Chanel, tar en lång promenad.

Nu är ex igen på gång. Han bestämmer allt utan att prata med mig. Eller det är tydligen hennes syrran. Som ska åka hit och nu redan bokat biljetterna. J skulle vara sportlov hos honom, som vi pratat. Men han ska köra över henne rejält. Hon ska redan till honom samma dag sista skoldag är och tillbaka , en dag innan skolan börjar. Jag förklarar att det är för stressig för henne. att hon kan vara halva vecka hos dig, men nej, han bara men hon har redan bokat biljetterna. bla bla. Jag orkade inte mer skriva honom och bråka. , Det tar för mycket min energi, varför lägga allt energi för det. Bråk efter bråk.

Det börjar kännas att ser honom nu för ofta. Är det bara sammanträffande. Idag såg honom köra med bilen. Det kändes tufft efteråt, för att blev ledsen och började gråta. Igen. Det är alltid så nu. Mina sår känns så fräska fortfarande . och så djupa. Jag vill gå vidare, jag vill bli hel igen, göra sakerna som jag gillar. Jag saknar nu mer och mer att gå till skogen, men känner inte än redo. Det är jobbigt at vara bakom den fassaden , det är tufft. Idag har det gått i två månader, jag vill vara lycklig, jag vill skratta, Men varför jag saknar honom, varför jag gör det och blir ledsen när jag ser honom.

Det är söndags kväll, laggar mat. Trött men håller mig uppe, och försöker även åka till gym ikväll. Det börjar bli van att träna även på söndagar på kvällen. En veckans semester är över, suttit bara hemma, varit ute bara med Chanel. Jag saknar skogen , men är inte redo för det. Vet inte hur länge det tar när jag är redo att gå till skogen. Ikväll fick mina känslorna väckta igen, började gråta. Det går ingen dag mer när jag inte tänker på honom, jag kan inte släppa honom. Det var lättare innan, men nu är mina tankarna tillbaka. Jag vet inte om det beror det att han tänker på mig..men vill inte tro det. Jag tänker ofta när är det dag när vi kommer mötas här ute. Det ha gått snart två månader, när han var skogen med sin M. ( nu är hon lämnat honom såklart) och han är ensam, för att hört att han är deprimerad. Det är hans liv nu, han valde bort mig. Han är utan mig. Jag försöker gå vidare med mitt liv, som är inte det lättaste just nu. Imorgon ska börja jobba igen, tillbaka till kaoset, alltid när varit borta för många dagarna är det kaos. Det känns bra att komma tillbaka till rutinerna, men det är tufft, och kan närsomhelst bryta ihop. Särskilt om någon kommer säga till mig något. Jag måste tänka att jag är stark. Min mål just nu är att träna på gym, och bli genom gym starkare. Snart middag, och sen gym och sen bastu. vilken mix.

Det är helt tystnaden av honom. Men för några dagar sen satte jag vid köksbordet och hade dragit gardiner och helt plötsligt gick han förbi. Han hade ryggsäck, han gick förbi, vände här uppe och sen helt plötsligt tittade han in ... Det var så fruktansvärt att se honom gå förbi här. Vad var meningen med det, han vet hur jag mår, trodde han att jag kan inte vara hemma och se honom. Jag kände att han gjorde det med flit. Jag går genom den processen när jag absolut behöver inte se honom, och undvika honom hela tiden, och sen han bara går förbi här. Han kunde ta annan väg hem. Varför han gjorde inte det? Igår var ute med B och vi plockade, jag märkt att det är mycket skräp här ute. Jag sagt till henne om de plockade här utanför nyårplockning men de plockade inte hela område, han brukar alltid göra det när det är nyårsplockning. Han är så noga att hålla rent här ute och varit innan ofta ute, men inte nu. B tror att han är deprimerad, och det känns så. För att jag finns inte kvar på hans sida. Och han har inte så lätt tydligen att hitta någon annan istället mig. Ingen som vill ha honom. Jag försöker vara stark och klara av det allt. Det är inte lätt. Jag är alltid rädd att träffa honom här ute. Det är jobbigt att se honom. Jag går aldrig mer utanför honom, när jag ser att hans bil är ute. Dessutom är hans mamma här i stan på besök, såg hennes bil i förgår, hon vågar inte gå förbi utanför mitt. Men säkert att hon kan se in där. Nästa måndag ska jag börja jobba igen, det kommer bli förändringar, för att då kommer ny husfru. Hon börjar på måndag, har jag fått veta. Hoppas att det blir bättre även på jobbet, man märker att det finns två grupper- en av oss( var jag tillhör) som jobbar och andra grupp som är slarvig.

Det är 3 e januari, städar och tvättar hemma. Gråter. Helt plötsligt blev jag så ledsen. Jag kollade i datorn gamla bilderna som finns kvar här och där kom alla mina känslorna fram. Jag saknar så mycket honom just nu, jag saknar att vara ute med honom vår skogspromenader. Det är så jobbigt. Nyår kom med fyrverkeri här hemma, var vaken. Och såg honom gå förbi härifrån alldeles ensam var han. Det trodde inte jag att han skulle fira nyår ensam. De var ute nyårsplockningen , jag såg bilderna. Jag såg hans bild, han har skägg samma som han hade när vi var ihop. Jag minns att jag gillade hans skägg så mycket, och nu han har helt plötsligt växa skägg igen, känner att han gör det för mig. Jag känner mig så nertryckt just nu, den saknandet är fruktansvärt. Jag saknar honom så mycket just nu, jag trodde inte att den saknandet kan bli så stor just efteråt. Jag måste hålla ut det allt bara. Jag saknar att gå till skogen, men klarar inte av det. Det är det värsta som finns. Så jobbigt är det. Hemma hela veckan, blir helt tokigt hemma, vet inte hur ska överleva det allt. Planen är att träna minst två gånger i veckan just nu. Att bara komma igång med träningen. Nu måste fortsätta att städa och fixa tvätten, det är mitt jobb hela dagen nu