tiuks

Det är söndag, sitter på soffa och är ganska trött. Igår kväll åkte till gym och sen satte i bastu. Det hjälpte mig att somna lättare. Imorgon ska träna på morgonen, det börjar kännas i kroppen att fått oftare träningsvärk. Och det är viktigt att får det. Det blir tufft vecka framför mig. Jag jobbar ju bara 4 dagar men har utbildning i Malmö. Vi åker på onsdag och på torsdag kväll hem. Helgen är jag ledig. Och då kommer Jennica åka till sin pappa tydligen också så kommer jag vara ensamma med C. Efter nästa vecka blir det Stockholm, det blir lång resa men känner själv att det kan vara bra att åka iväg. I fredags träffade terapeut igen, det var 2a möte. Jag vet inte hur det blir nu med denna nya terapeuten. Det känns så konstigt nu varje gång att han frågar hur vill jag göra. Ungefär om jag ska fortsätta eller vill avsluta. Han är ganska bra och ger mig verktyg men det är svårt att jobba. Det är fortfarande svårt att bli fri. D kommer alltid att finnas här o h han kommer alltid ha koll på mig. Det är inte så lätt att bara släppa det och leva sitt eget liv. Jag kommer inte kunna gå vidare så lätt. Varje gång jag ser honom kommer alla minnena tillbaka, och värsta är att se honom med ny tjej. Terapeut säger ju att ändra tankar. Så länge han finns i mina tankarna får jag ångest och är deppig. Att måste tänka någon neutral tänkte . Eller om han kommer i mina tankarna bara släppa det tanke. Det är inte så lätt. Jag är hela tiden här ute kollar runt om jag ser honom. Hela tiden. Det kommer tar tid för mig att bli helt fri. Nästa möte bokade vi den 13/11 och såklart är det årsdag jag lämnade honom. Jag försöker sista tiden läsa mycket så finns han inte i mina tankarna.

Fortfarande utan dator, det är väldigt tufft och jobbigt. Tiden bara går, kämpar. Det känns jobbigt som vanligt alltid när jag ser honom med någon annan. Det svider i hjärtan så djupt. För några dagar sen kom jag hem och såg honom vid vägen bredvid en parkeringsficka. Han stod och plockade skräp. Men är säker att han såg mig komma och gömde bara där. Jag tittade inte mot honom men såg ju hans jacka. Han skulle hälsat som vanligt sista tiden men nej. För att han har ju ny tjej så hälsar han inte mig ju. Det är så sjukt hur han beter sig. När jag såg honom med den ny tjej, de kom ut i bilen och gick in till honom. Utanför satte de tanterna ( en av de pratar med mig). De måste ha mycket att prata om nu när han har redan någon ny, en månad efter han gjorde slut med den andra. En månad mellan. Ingen normal och frisk människa går inte direkt till nytt förhållandet. Nu är det bara vänta när den tant kommer prata med mig här ute. Det har gått nästan 1 år och jag är inte kommit så långt. Det är upp och ner hela tiden. Jag söker stöd från gruppen och jag får en del. Sist var en som skrev att läsa om anknytningsteorier, och det stämmer med det hur man är efteråt den giftig relation. Jag är traumabunden fortfarande till honom och att läka från det tar tid, läste att vanligtvis mellan 1-3 år. Jag känner att det tar lång tid för mig att bli läkt av de djupa sår. Idag har jag ny möte med terapeut på eftermiddagen. Jag läste i min journalen att planering är ca 5 samtal. Är det allt jag får därifrån. Vad gör jag vidare om det inte räcker. Jag vet ju själv vad jag måste göra men det är skitsvårt. Jag vill bli fri, jag vill vara ute i skogen utan jag tänker på honom utan att känner hans närvaro. I ett år har inte jag kunnat gå till skogen.

Tårarna rinner… så ledsen för det. Han har redan träffat någon ny. För ca 2 månader sen han hälsade glatt och sade att han tänker på mig. Då gjorde han slut med henne, den tjejen från Skåne. Och ca en månad senare han har redan ny. Det är sjukt att gå från en tjej till andra men det känns så tungt för mig. Jag var ute med Chanel ute i skogen och såg honom men den ny tjej komma ut i bilen. Att han har redan hon hemma.. så snabb brukar man inte vara. Och alla tanterna utanför har nu mycket att prata om och snart kommer även jag höra. Jag är just nu fortfarande så svag och bara gråter. Det gör så ont i hela kroppen hela själen. Som han vill visa det att han har någon. Jag skrev till cc om hon vet något om han lagt upp på Fb, men hon har inte märkt något . Jag frågade om hon kan se hans inlägg och någon ny som gillar hans inlägg. Jag måste vara stark nu att inte bryta ihop framför honom om jag ser honom ute med henne. Det är bara frågan när han lägger upp på FB att han har ett nytt förhållandet. Han vill ju visa det men tycker att det är så sjukt att direkt från ett relation hoppa till andra. Jag har ingen aning hur gammal hon är, såg inte direkt ju men kan tänka att hon måste vara ung och tror att hon är blond denna offer. Och hur länge det kommer hålla. Tills han blir trött, han kan inte behålla ingen mer än några månader och sen söker nytt. Jag kan inte släppa det, allt bar snurrar runt i hela kroppen. I fredags tappade dator på golvet och nu har ingen dator men försöker klara mig utan. Jag har inte riktigt råd att skaffa ny dator.

Det går som vanligt med mig. Mest på jobbet. Idag fick veta att S ska inte följa med till Malmö, hörde av en tjej från restaurangen. Men säkerhetsskull skickade en meddelande till honom. Jag skrev ungefär, hej, hoppas allt bra med dig att jag ser inte dig för ofta på jobbet, och sen bara undrade om han ska med till Malmö till utbildningen. Man ser inte när han varit aktiv senast. Jag tror att såg honom i måndags snabbt bara en stund. Så synd om han ska inte åka med. Nu är det från jobbet vi fyra tjejerna, och inte bestämt hur ska vi åka. Troligtvis med min bil. Jag får milersättningen för resan. Det är lättare att ta bilen. Jag försöker hela tiden nu hur ska kunna släppa D, det är svårt fortfarande. Det känns så tungt i hela själen. Att bli fri. Det är svårare att veta att han bor så nära till mig. Det gör så ont att vara ensamma i detta. Att inte ha någon i min närheten. Jag saknar någon att umgås nära och jag kan inte börja igen att gå in dejting på nätet. Det finns ingen chans att träffa någon därifrån. Inte just nu. Jag har ögonen öppet hela tiden. Att träna på gym finns en liten chans att träffa någon där ju. Jag tränar nu på morgonen, men det är svårt när jag börjar jobba klockan 7 på morgonen. Då skulle behöva komma upp innan kl 5. Men samtidigt det har varit skönt att börja dagen just på gym, det finns nästan ingen där heller. Jag tänkte att träna kanske imorgon kväll, men nu tänker om inte träna tidigt igen. Jag känner mig rätt bra att träna just på morgonen och kan lättare att koncentrera mig. Sist det var fler som tränade på morgonen. Men om ska träna så måste jag börja redan kl 5,30 jag vet inte än, måste fundera på saken.

Att kunna känna av sakerna... det hände igen. Jag kände av att D-s mamma ska besöka honom. Och när jag körde hem efter träningen såklart stod hennes bil vid parkeringen, jag parkerade en plats ifrån henne, men hon kommer ju se min vil när hon ska åka. Nu är kärringen varit hos sin sjuka sonen över två timmar , vet inte när hon tänker att åka härifrån. Jag känner av de dåliga vibbar hela tiden när jag ser hennes bil. Och att känna av sakerna, hur har jag sånt förmåga. Det undrar jag ofta. Det är fint vädret ute, men jag sitter hemma här, städat lite hemma, tvättat några tvättar bara, ingen ledig tid men passade på när tvättstuga var ledig. Tiden går som vanligt. Nästa fredag har jag nästa möte med terapeuten, jag kämpar som jag kan. Det kommer ta tid att bli fri av honom helt, det är så jobbig period. Jag sökte igen stöd i gruppen, fick några svar, det är många som känner likadant, och det tar tid att läka de sår. Att de parasiterna bara går vidare som inget har hänt. Det är med de sjuka narcissister, de är inte som normala människor. Ibland har jag synd om honom, att han bara fortsätter sin sjuka beteende, Men slutändan är han alltid ensam. Får se nu om han vågar hälsa mig ute när vi se här ute. Mamman har åkt nu, det känns lugnt men nu kan han vara här ute varsomhelst. Igår jag såg S på jobbet, vi hälsade bara kort. Det känns så lugnt att se honom igen, har saknat honom en del. Snart är det Malmö. om två veckor ca. vet inte hur det kommer bli, om han ska åka med eller vem ska åka dit. Jag tog upp med chefen, men hon sade sist att vi ska vänta och se hur många ni blir. Det känns bra att åka bort lite för jobb och utbildningen. Och sen ska åka ju snart till Stockholm. En äventyr mest gör Chanel att åka med oss.

Igår kväll var det jobbigt, att bränna brevet. Det blåste en del, och tog tid att bränna hela brevet, men lyckades sen med detta. Men efteråt kom alla jobbiga känslorna fram, jag bara grät och grät. Det var så svårt att vara ensamma med det, att inte ha någon stöd. Men hade inget annat val. att vänta var det ingen ide. Men skrev till Cc om det, och hon svarade att jag har nu andra foten bredvid andra och återtar över mitt liv och känslor. Det var det hon skrev, det var fint skriven. Men på morgonen kom den jobbiga känslan tillbaka, när jag inte såg hans bil på parkeringen, då kom alla de känslorna tillbaka. Han är med någon annan, någon som vet inte än hur sjuk han är. Han 'finns fortfarande kvar i mina tankarna, och måste får bli fri av de tankarna, det är svårt fortfarande. Det tar för mig extra tid att bli helt fri av honom. Jag undviker honom , har inte sett honom i hel veckan nu, och det känns lugnande men sen att se hans bil inte vara hemma... då är det jobbiga känslan tillbaka. Jag känner att har inte riktig någon att prata med om det, det är så jobbig känslan. Och vill inte heller skiva i gruppen heller hela tiden. Men får ju en del stöd därifrån.

Det är lördag, hemma efter jobbet. Laggar middag. På morgonen var jag redan på gym. Det känns så bra i kroppen, att träna före jobbet. Igår hade första samtal med den nya terapeuten/ kurator. Jag var så nervös, så rädd att börja prata igen om vad jag gått genom. Det var en man, och han hade rätta erfarenheter och kunskaper, han gav mig goda råd, och även visade några förklarningar. Jag har de nu på kylskåp att en påminnelse. Vi pratade även om brevet som jag skrev, Och även han undrade hur den terapeut tänkte att skicka brevet till honom. Han skulle aldrig råda någon att skicka brevet. Att bränna det är den enda man kan göra. Jag berättade hur jag hade planerat vilken datum och var jag ska bränna brevet. Han sa direkt nej, du ska inte välja någon datum och plats, du bara bränner brevet och han sade att skulle bränna igår kvällen, men det blåste så mycket igår, så sparade den ikväll. Jag ska bränna brevet nu när det är mörkt, vid min i lilla grillen. Det kommer vara tufft, Cc frågade för ett tag sen att höra av mig om behöver stöd, och min plan var ju bränna brevet vid grillplatsen. Men nu tänker vad terapeut sade, att inte välja någon datum och plats. Det är tydligen den att man kommer ihåg, datum och plats i framtiden, och det känns inte rätt. Jag måste vara stark när jag ska göra det. Idag hade dagen för ett år sen, när jag åkte med honom till Gottkärr, det kom upp minne. Jag blev så känslig och skrev en inlägg om fick en del reaktioner redan. Jag måste vara försiktig vad jag lägger upp där. En dag i taget.

Det är oktober, och känns höst i luften. Det är ofta kallare på morgonen. Inte kunnat skriva här i flera dagar, inte kunnat logga in, haft problem med blogg.se. Men nu lyckades. Det var jobbigt helg, för att såg honom i lördags och även i söndags men ignorerat honom helt. Det känns fortfarande svårt och jobbigt, att se honom, att se hans bil hela tiden. Men nu har parkerat i annan ställe och kan minska det att gå ut den vanliga vägen, att kan se hans bil först. På fredag ska träffa den andra terapeuten och är nervös lite. Att börja prata om det IGEN till någon ny, det drar upp alla sår bara . Men det kommer vara bedömningssamtal, och de ska ta ett beslut om jag behöver deras hjälp. Om de kan hjälpa mig. Om de har kunskaper om psykisk misshandel. Det kommer bli en tufft dag. Men måste vara stark. Jag försöker göra hela tiden någon annat, att inte tänka på honom. Just nu väntar när den utbildningen ska vara, att åka till Malmö, och att kunna vara utanför jobb med S . Jag har inte sett honom för länge, förra veckan såg hans bil och blev såklart glad. Om man bara kan se honom, hans ögonen , hela honom. Jag kan säga att inte sett honom nu i två månader. Han var på jobbet efter min semester , men hade inte riktigt möjligt att hälsa honom, Men den tiden kommer.