Det är svårt...

...att vara ensamma med sitt barn. Jag känner ibland otillräcklig. Det räcker inte , jag räcker inte. Just nu är jag glad att J har hittat nya vänner, som är snälla och trevliga med henne. För ca ett år sen var jag orolig att hon hittar inga vänner och kommer vara ensam. Hon har det bra med sina kompisar. Nu är hon med några kompisar busfabriken här, vet inte när hon ska komma hem. Hon fick med sig pengar. Det är dyr för mig, men kan ju ge den pengar för henne att ha lite kul. Nu börjar jag fundera mer, att hitta på sakerna med henne att göra, och inte vara hemma eller bara istan. Hons skulle vilja gå till bio med kompisar själv, det skulle vara bra för de. Hon börjar bli stor. Det hände som jag ville att ska hända. Jag ville inte skriva till denna kille, i två dagar skrev inget med honom. Igår kväll hade han skickat sms och undrat om allt är ok med mig, att har jag börjat undvika honom. Jag svarade att det är ok med mig, att jag inte undviker honom. men kände att du har mycket, med träningen och sen att läsa på kvällarna. Han svarade inget tillbaka. Han skrev mig, det är ett bra tecken, att han är intresserad av mig. Men hur ska få att kunna träffa honom. Jag vill inte själv börja prata om det. Det är bättre att ta det lugnare med honom. Han kommer väl själv att visa större intresse.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0