tiuks

Jag läste precis mina gamla inlägg, för exakt tre år sen, december. Hur lycklig jag var, hur kär hade jag blivit. De känslorna jag hade med J, det gjorde ont att tänka tillbaka den tiden. När jag trodde att hade äntligen träffat någon, att det var tid för mig att bli lycklig. Men allt blev bara en dröm, allt besvikelsen, alla tårarna som kom i mina ögonen. Det är alltid svårt att gå genom det allt. När man tror allt som säges, sen när man vill/ önskar ha svar att det är vi, kommer man bara lämnad. Den tid gör så ont, även efter J, när jag äntligen träffade D. Jag minns den första dejten, minns den första blicken när vi möttes. Det räckte inte heller att bli ihop med honom. Men finns så många frågor just nu att vi har kontakt efter det allt, att vi blev bara vänner, men det känns nånting hos honom som kan inte släppa. Han finns fortfarande i mitt hjärta när jag känner det. Jaja, jag väntar att han ska ringa nu. Vi skrev messanger lite och han skrev sist att han ska ringa senare. Men gråter just nu så mycket. Varför kan inte jag släppa honom. Varför har inte jag träffat någon annan? Varför? Och sen han skrivit till mig att han verkligen hoppas att jag träffar någon....Jag behöver någon att prata om mina känslorna, men kan inte göra det. Om kommer göra det kommer jag dömt som en galning att kan inte släppa .Jag måste själv vara stark och jag gömmer allt bakom en mask, men det går inte när man börjar falla i botten. Det känns bara så himla jobbig just nu. Det är jul som kommer, den tiden ska man inte vara ensam. Men det gör så himla ont i hela min kropp, att vara ensamma igen. Jag hatar den känsla. Jag är så rädd att svara på hans samtal, om han kommer ringa mig nu. På fredag ska träffa D, att hämta släp och slänga skräp. Sen lördag ska ut till Verkö igen, fixa grejerna att slänga, Då är det min bil som gäller. Nu måste jag andas ut. Imorgon är det jobbdag och dags att sätta på " masken"...