tiuks

Det känns att livet börjar sakta förändras för mig. Jag har märkt tecken som känns som att vara i himmelriket. Allt tar sin tid, det tar tid när alla pusselbitarna faller på plats. Men de är på väg. Igår fick jag samtal från personalchef. Jag skulle ha sista dag på jobbet slutet av juni. Efter det skulle blivit arbetslös. Men det blir förändringar. Jag fick förlängning uppsägningen tills sista september. Efter det kan bli det som vanligt igen, att kommer får tillbaka min anställningen. Allt som händer nu , hade jag tänkt, hade jag sett framför mig. Och nu händer det på riktigt nu. Det känns lättnad nu för mig. Även kommer jag får lite semester. Någon vecka kommer det bli. Snart ska vi ut med gruppen. Ofta är jag ute i naturen med D, och fixar allt som behövs göras. Vi är oftare ute, och allt börjar kännas lite mer pirrig mellan oss. Sista gången vi var ute, vi kramades. När skulle gå hem, innan skulle kli av i bilen. Han ville kramas....vi har inte kramat så länge. Men denna gången kände jag som blixt hela kroppen...jag skrev till honom det med. Jag vet att han är inte fri. Men märker det i hans blick, i hans ögonen, att han saknar mig. Jag känner det.